Kalas, fika, SOCKER!!
Så typiskt.
Data-åldern --> Hata-åldern.
Förbannade datoriserade värld.
Det krävs en hel by...
Underbara vårvinter.
Inte riktigt tid...
Han betyder mer än mest för oss och därför får allt annat stå tillbaka.
Jag har så smått börjat gymma igen, det är såå skönt att få den timmen på gymmet med mig själv. Bara få fokusera på bara mig och ingen annan. Skönt att låta kroppen slita och svettas igen.
Vågar inte riktigt lägga på så mycket vikt på magövningarna då det bara är 12 veckor sen läkaren skar upp mig och plockade ut vårat lilla underverk.
Fick inbjudan att gå på en föräldraträff med gruppen från föräldrautbildningen. Sitta i ring och visa upp barnen och prata förlossning, näe vet dom vad. Mycket känns fortfarande tungt och kommer nog att kännas så ett tag, jag delar det med mina nära och kära och knappt ens dom men det räcker så. För tillfället.
På torsdag ska jag äntligen få röntga och mäta mitt bäcken. Jag hoppas nästan att dom hittar nån liten förträngning som gjorde att lillhjärtat inte kunde ta sig ut. Det vore så skönt bara att få det svart på vitt, att veta att jag har ett för trångt bäcken. Då behöver jag inte ens ta diskussionen vid eventuella syskon, jag ska föda dom med kejsarsnitt. Så enkelt är det. Låt mig bara slippa bråka om det.
Ja livet har verkligen förändrats, till det bättre. Livet blir vad man gör det till. Det bästa med det liv jag lever är att det är mitt. Vi har valt att skaffa barn, jag har valt att ge mig själv till det lilla barnet och jag är stolt över det.
Han är så otroligt fin. Och han är våran.
Kroppen skriker: trääääänaaaa..
Efter en svängom med både snabeldrake och skurmopp här hemma är huset strålande rent och blänkande igen. I ungefär en timme till, sen kommer hunden in...
Hursom, jag är svettig! Det blänker i min panna och det känns som att jag har en liten fjällbäck som rinner mellan mina bröst. Inte okej. Näe.
Jag ammar inte längre då jag sinat, jag har inte tillräckligt med mjölk så att sonen blir mätt så han får ersättning och bara snuttesuga istället. Amningen hjälpte ju till att ta bort dom flesta graviditetskilona, men det är 3kg kvar.. Ibland tillåmed 4! Ojoj...
Verkligen dags att ta sig i kragen och komma iväg på gymmet nu känner jag. Det liksom kliar i hela kroppen på mig. Och värker i ryggen. Planerade ju att börja gymma igen när jag slutat amma och det är ju typ nu. Synd bara att det kostar över 400riksdaler per månad där jag hade tänkt börja, det är många pengar när man är mammaledig! Men det är ju den enda kropp jag får så det är väl bäst att börja ta hand om den igen.
Om det bara skulle sluta storma så förbannat utomhus så jag kommer mig ut på mina 1,5timmespromenader med barnvagnen åtminstone! Det är ju lite kondition iallafall, men fan inte i höststorm tar jag med mig lilla gubben ut. Näe, jag nojar över att det ska blåsa ner i vagnen så han ska sluta andas.
Shit en sån noj-morsa jag börjat bli.
Hjärntumören var ju en bäjbis!
Nåväl, läkarens påstådda hjärntumör heter Oskar och blev två månader i söndags.
En liten kämpe som kom ut som 50,5cm och med en matchvikt på 3430g.
Oskar kom till världen genom ett katastrofsnitt, hans hjärtljud gick ner på 60-70 en längre tid och han stod med huvudet nedanför min svanskota men satt fast i bäckenet. Han kom inte ut. Fyra drag med sugklockan hjälpte inte, min bäjbis satt fast. Paniken i mig när dom slet iväg mig i min säng till en annan sjukhusflygel, blod överallt och utan Kristoffer vid min sida, den önskar jag inte ens min värsta ovän.
Sex minuter tog det. Sex minuter från att förlossningsläkaren tryckte på larmet till Oskar var född. Under den tiden sprang dom med mig liggandes blodig och bresandes i sängen till operation. Där stod läkare och övrig personal beredda med munskydd och handskar när jag storgråtandes, krystandes och fullständigt panikslagen rullades in.
Jag trodde min bäjbis var död. Rädda mitt barn, kom ihåg att jag sa det samtidigt som masken trycktes ner över min näsa och mun. Läkaren skar upp min buk samtidigt som jag sövdes, som sagt, inte ens min värsta ovän ska behöva uppleva det...
Efter att ha bajsat två gånger i fostervattnet, haft navelsträngen lindad ett varv runt huvudet och lungkollaps på ena lungan fick Kristoffer så träffa sin son. Jag låg i ett annat rum och syddes igen.
Detta är en kort sammanfattning av den värsta och den bästa natten i mitt liv. Natten då både jag och mitt barn hade kunnat lämna denna värld, tack och lov bor vi i Sverige och jag var på ett sjukhus där larmkedjan fungerade så det istället blev den natten jag födde en son. Oskar.
06,25 20100803. Kärlek.
Tack och lov utan hjärntumör.
Så i fredags tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att näej, det kommer nog fan inte gå över av sig själv så det kanske är bäst att kontakta en läkare iallafall då. Jag är hopplöst dålig på att gå till doktorn, ligger hellre hemma under täcket och gråter i flera dagar i sträck istället och hoppas innerligt på att det ska gå över.
Men i fredags gav jag upp. Jag ringde vårdcentralen.
Efter en halvtimmes väntan på uppringning och därefter ytterligare en timmes väntan i väntrummet när jag väl fick komma dit så fick jag då träffa den där skräckinjagande personen jag allra helst undviker. Man bör ju ha lite kraft och ork för att ens orka med alla telefonsamtal och väntrumsväntan det krävs nuförtiden för att komma i kontakt med en läkare. Tragik.
Hursomhelst. Jag fick göra diverse tester, lämna ett flertal rör med blod (hemska värld, usch vad dåligt jag mår så fort dom tappar mig på blod!), pinka i en burk och sen åka hem och vänta. Det var ju en rolig väntan. Inte.
Läkaren hade ju suttit där mittemot mig bakom sitt skrivbord och frågade om han skulle vara ärlig eller diplomatisk. Jag valde ärlig. "Jag är faktiskt orolig för att du har en hjärntumör", svarade han.
H-j-ä-r-n-t-u-m-ö-r. Farväl hår, farväl arbete, farväl liv. Mycket hann passera genom mitt huvud under timmarna som gick till han ringde och berättade att provsvaren var okej. Men att jag inte skulle pusta ut, utan bege mig så fort jag bara kunde till akuten och akutröntga huvudet. Dom väntade på mig där redan. Panik. Panik i hela
kroppen.
Jag åkte ändå inte på en gång, väntade på att mitt <3 skulle hinna hem så han kunde följa med mig. Hålla handen, pussa mig på pannan och säga att allt blir bra. Väl där fick jag komma in på en gång, en stor läskig apparat surrade otäckt och sköterskorna drog fram vagnen med nålar. Ytterligare en nål i armen. Ve och fasa, jag hatar nålar. Mår illa av bara tanken på att bli stucken.
En deciliter kontrastvätska och en hel del koksalt senare spändes jag fast och skjutsades in i den surrande maskinen. Inombords skrek jag av panik. Skulle jag verkligen få se bevis nu för läkarens fasa?
Ytterligare väntan i ett kalt och kallt väntrum, ensam med mitt <3. Det snurrade mycket i huvudet. Kroppen kändes konstig efter all kontrastvätska och paniken växte inom mig. Sen kom det en sjukskötare(?) och tog mig med in tillbaka till skallröntgenrummet. Han satte sig ner och bad om att få min arm, tog ut nålen som satt hårt fasttejpad i mitt armveck. Sen sa han det.
"Vi brukar inte delge patienterna några resultat här." Panik.
"Men jag förstår att det här är väldigt viktigt för dig" Ännu mer panik.
"Det är ju fredagkväll, du har haft mycket att fundera på idag va?" Gråten växte i halsen.
"Men du kan vara lugn, vi såg ingenting på bilderna." T-A-C-K GUD.
Tröööööött.
November, när jag var liten var det snö och kallt i november. Inte regn&rusk! Det var nog bättre förr ändå.
Har inga nattskift den här veckan, men det betyder ju även att jag inte har nån sovmorgon. Uppe före tuppen, vareviga dag. På fredag får jag helg, då ska det sovas! Kanske en IKEA-tripp också. Bara en svängeling på eftermiddagen, behöver en bokhylla och julsaker.
Man behöver a-l-l-t-i-d mer julsaker. Och snart är det julpyntar-tajm, tjohoooo! Måste komma ihåg att tvinga upp guben på vinden och bära ner alla julsaker innan han smiter iväg på nåt jobb långtbortistan. Nog kan jag bära ner dom själv, men han bar upp dom så då får han bära ner dom. Fair.
Idag stod Haparanda på schemat. Jag hade en ynka vagn på kroken, tåget som gick upp innan hade bara loken. Sen ställdes kvällståget in också så jag fick åka pass hem, inte helt dumt. Jag klagar inte, var en lätt sväng.
Katten har fått någon form av kattifnatt. Plockar leca-kulor från blomkrukorna och gömmer dom i soffan och i gästrummet. Frustratioooooon. Sprayade hårspray i alla krukor, det funkade. En vecka. Sen var det leca-kulor-lek igen. God damnit.
Inte bara jag som är trött tydligen...
Börjar tröttna nu på allt tjat om denna pigflu.
Jag blev sjuk av att lukta på en Fanta Mango.
Fick åka ambulans när jag fick i mig småsmå spår av pistagenöt.
Tungan svällde när jag är inne i en blomaffär för länge, likväl som när jag åt en donut.
Så näej.
Jag ska inte vaccinera mig, så fan heller.
Lördag, fast känns inte så.
Alla dagar ska väl vara lika mycket värda? Varenda dag man får en en gåva sägs det ju... Detta fredagsmys-tjat driver mig till vansinne. Va fan, jag kan väl lika gärna ha tisdagsmys! Fast då jobbar jag säkert... Ja se på tusan, nattskift då med. Nåväl, hjärtat är ju ändå inte hemma så det spelar ju ingen roll.
Stackars mitt älskade hjärta får ju bara jobba och slita. Kan inte för mitt liv förstå hur inkompetent en arbetsledning kan vara? Planerar åt helvete för lite tid på alla jobb, har ingen koll på vad dom egentligen ska göra och verkar tro att dom är nån slags robotar som aldrig får vara lediga utan ska jobba dygnet runt, alla dagar i veckan. Nä, åt helvete är det. Slav-jobb det är vad det är, för inte ens lönen är inte ens i närheten av okej för att vara borta sådär mycket. Usch, jag blir bara arg när jag tänker på det.
Det vita guldet har iallafall fallit hela dagen från himlen. Finally! Bara det stannar nu då... Hoppashoppas!
Katten säger ojojojoj...
Oj vad hon skrek, MJAAAAAUUU hela vägen hem till byn. Höjde jag volymen på radion så skrek hon ännu högre. Det där med att åka bil var inte riktigt kattens pyjamas för min lilla docka...
Väl framme fick hon träffa Sally, våran bondkatt som fick flytta in hos mormor&morfar när vi flyttade från byn då vi ansåg att hon inte skulle ha gjort sig så bra i ett bostadsområde i stan. Ni skulle ha hört Mimmie när hon fick syn på Sally! Jag visste inte ens att katter kan göra såna ljud. Ett dovt ojojojojojojojojoj hördes från hennes transportbur där hon kurat ihop sig längst in i ett hörn. Stackars lilla dockan och stackars stora dockan.
Men ett sånt ljud! Helt galet. Ojojojoj.. Men roligt var det! Kanske inte för lilla katten men för oss andra. ;)
Skulle ju då ha en tredagars-ledighet nu men jag tog på mig att jobba imorrn. Ett dagsskift, en så kallad "pizzatur" står på schemat. Men det blir nog ingen pizza för min del, har hittat Nyhléns Hugossons färdigmat på ICA och den är superb! Karre och potti-sallad med råkostsallad, den är favoriten just nu. Skadar ju inte att den är närproducerad heller. Köpte polsk rostbiff från Willys i veckan, men usch blä och fy. Näe, norrländskt ska´re va! Mumsfilibabba! :)
En sån där dag igen.
Fy vilka tråkiga skift.
Mannen är borta och jobbar hela veckorna.
Fy vilka tråkiga veckor.
Katten och Hunden för världens liv och trotsar mig galet mycket.
Fy vilka jobbiga djurhumör.
Ingen idé att städa och göra fint för det ser lika djävligt ut så fort hunden kommer in.
Fy vilket tråkigt väder.
Sura griniga gubbar som ifrågasätter och ger en sånadär överlägsna blickar.
Fy vilka tråkiga människor.
Näe jag har en riktig skitdag idag. Hade nog gjort bäst i om jag stannade kvar i sängen, redan i gårmorse.
Ska se till att få i mig lite mat och sen iväg på jobbet igen. Bäst att surkorvarna håller sig undan, annars kanske jag exploderar. Man vet inte.
Men det känns som att det är nära nu.
Lgh-visning och Al Capone.
Var ut en sväng till Arcus med, Sveriges största fyndmarknad där i helgen, men fyyyy katchen vilken lång kö! Först svårt att parkera bilen sen svårt lång kö in. 40kr i entré, jag är lite allergisk mot sånt. Betala in sig för att få gå in och handla! Fy bubblish. Vi vände när vi såg längden på kön. Näe fan, inte köar vi för att få betala för att få handla på loppis. No way. Kallt var det också.
En svängeling på stan, fika på Café Fröjd. Det var annorlunda där inne, mysigt och hemtrevligt! Inte så sterilt som det har tendens att vara på fik nu för tiden. Trevlig personal och gott fika! Muy bien.
Middag orkade varken jag eller gubben laga så vi åkte till Pastabacken, eller Pastarestaurangen som det kanske egentligen heter. Jag åt Al Capone, sååå god! Pasta med oxfilé, purjolök, vitlök, champinjoner och tomater. Köttet bara smälter i munnen. Mums! Tog en bild av "Allt om mat" för att visa, lätt värt ett besök dit! :D
Nu är det lugna puckar&mögelost som gäller.