fraknigafroken

Näe det finns inte tid. Finns inte tid att hålla en blogg vid liv. Att hålla relationer vid liv. Att hålla intressen vid liv. Det enda liv jag och K verkligen ger tid det är våran lilla ängel.

Han betyder mer än mest för oss och därför får allt annat stå tillbaka.

Jag har så smått börjat gymma igen, det är såå skönt att få den timmen på gymmet med mig själv. Bara få fokusera på bara mig och ingen annan. Skönt att låta kroppen slita och svettas igen.
Vågar inte riktigt lägga på så mycket vikt på magövningarna då det bara är 12 veckor sen läkaren skar upp mig och plockade ut vårat lilla underverk.

Fick inbjudan att gå på en föräldraträff med gruppen från föräldrautbildningen. Sitta i ring och visa upp barnen och prata förlossning, näe vet dom vad. Mycket känns fortfarande tungt och kommer nog att kännas så ett tag, jag delar det med mina nära och kära och knappt ens dom men det räcker så. För tillfället.

På torsdag ska jag äntligen få röntga och mäta mitt bäcken. Jag hoppas nästan att dom hittar nån liten förträngning som gjorde att lillhjärtat inte kunde ta sig ut. Det vore så skönt bara att få det svart på vitt, att veta att jag har ett för trångt bäcken. Då behöver jag inte ens ta diskussionen vid eventuella syskon, jag ska föda dom med kejsarsnitt. Så enkelt är det. Låt mig bara slippa bråka om det.

Ja livet har verkligen förändrats, till det bättre. Livet blir vad man gör det till. Det bästa med det liv jag lever är att det är mitt. Vi har valt att skaffa barn, jag har valt att ge mig själv till det lilla barnet och jag är stolt över det.
Han är så otroligt fin. Och han är våran.