Hjärntumören var ju en bäjbis!
Ja tänka sig så det kan bli. Läkaren som för snart ett år sen vände mitt liv upp och ner för en dag då han trodde att jag hade en hjärntumör hade ju fel. Men herregud så fel han hade! Han tänkte aldrig på att gravid-testa mig, näerå. Han frågade om jag hade fast förhållande och åt preventivmedel, inte ens då han frågade om jag var gravid och jag svarade "vet inte" tänkte han till. TUR för han att kontrastvätskan inte aborterade mitt foster.
Nåväl, läkarens påstådda hjärntumör heter Oskar och blev två månader i söndags.
En liten kämpe som kom ut som 50,5cm och med en matchvikt på 3430g.
Oskar kom till världen genom ett katastrofsnitt, hans hjärtljud gick ner på 60-70 en längre tid och han stod med huvudet nedanför min svanskota men satt fast i bäckenet. Han kom inte ut. Fyra drag med sugklockan hjälpte inte, min bäjbis satt fast. Paniken i mig när dom slet iväg mig i min säng till en annan sjukhusflygel, blod överallt och utan Kristoffer vid min sida, den önskar jag inte ens min värsta ovän.
Sex minuter tog det. Sex minuter från att förlossningsläkaren tryckte på larmet till Oskar var född. Under den tiden sprang dom med mig liggandes blodig och bresandes i sängen till operation. Där stod läkare och övrig personal beredda med munskydd och handskar när jag storgråtandes, krystandes och fullständigt panikslagen rullades in.
Jag trodde min bäjbis var död. Rädda mitt barn, kom ihåg att jag sa det samtidigt som masken trycktes ner över min näsa och mun. Läkaren skar upp min buk samtidigt som jag sövdes, som sagt, inte ens min värsta ovän ska behöva uppleva det...
Efter att ha bajsat två gånger i fostervattnet, haft navelsträngen lindad ett varv runt huvudet och lungkollaps på ena lungan fick Kristoffer så träffa sin son. Jag låg i ett annat rum och syddes igen.
Detta är en kort sammanfattning av den värsta och den bästa natten i mitt liv. Natten då både jag och mitt barn hade kunnat lämna denna värld, tack och lov bor vi i Sverige och jag var på ett sjukhus där larmkedjan fungerade så det istället blev den natten jag födde en son. Oskar.
06,25 20100803. Kärlek.
Nåväl, läkarens påstådda hjärntumör heter Oskar och blev två månader i söndags.
En liten kämpe som kom ut som 50,5cm och med en matchvikt på 3430g.
Oskar kom till världen genom ett katastrofsnitt, hans hjärtljud gick ner på 60-70 en längre tid och han stod med huvudet nedanför min svanskota men satt fast i bäckenet. Han kom inte ut. Fyra drag med sugklockan hjälpte inte, min bäjbis satt fast. Paniken i mig när dom slet iväg mig i min säng till en annan sjukhusflygel, blod överallt och utan Kristoffer vid min sida, den önskar jag inte ens min värsta ovän.
Sex minuter tog det. Sex minuter från att förlossningsläkaren tryckte på larmet till Oskar var född. Under den tiden sprang dom med mig liggandes blodig och bresandes i sängen till operation. Där stod läkare och övrig personal beredda med munskydd och handskar när jag storgråtandes, krystandes och fullständigt panikslagen rullades in.
Jag trodde min bäjbis var död. Rädda mitt barn, kom ihåg att jag sa det samtidigt som masken trycktes ner över min näsa och mun. Läkaren skar upp min buk samtidigt som jag sövdes, som sagt, inte ens min värsta ovän ska behöva uppleva det...
Efter att ha bajsat två gånger i fostervattnet, haft navelsträngen lindad ett varv runt huvudet och lungkollaps på ena lungan fick Kristoffer så träffa sin son. Jag låg i ett annat rum och syddes igen.
Detta är en kort sammanfattning av den värsta och den bästa natten i mitt liv. Natten då både jag och mitt barn hade kunnat lämna denna värld, tack och lov bor vi i Sverige och jag var på ett sjukhus där larmkedjan fungerade så det istället blev den natten jag födde en son. Oskar.
06,25 20100803. Kärlek.
Kommentarer
Trackback
