fraknigafroken

Har haft ont i huvudet nu i flera veckor, konstiga symptom och en växande oro för vad det kan vara. Jag brukar ju aldrig nånsin ha huvudvärk!
Så i fredags tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att näej, det kommer nog fan inte gå över av sig själv så det kanske är bäst att kontakta en läkare iallafall då. Jag är hopplöst dålig på att gå till doktorn, ligger hellre hemma under täcket och gråter i flera dagar i sträck istället och hoppas innerligt på att det ska gå över.
Men i fredags gav jag upp. Jag ringde vårdcentralen.

Efter en halvtimmes väntan på uppringning och därefter ytterligare en timmes väntan i väntrummet när jag väl fick komma dit så fick jag då träffa den där skräckinjagande personen jag allra helst undviker. Man bör ju ha lite kraft och ork för att ens orka med alla telefonsamtal och väntrumsväntan det krävs nuförtiden för att komma i kontakt med en läkare. Tragik.

Hursomhelst. Jag fick göra diverse tester, lämna ett flertal rör med blod (hemska värld, usch vad dåligt jag mår så fort dom tappar mig på blod!), pinka i en burk och sen åka hem och vänta. Det var ju en rolig väntan. Inte.

Läkaren hade ju suttit där mittemot mig bakom sitt skrivbord och frågade om han skulle vara ärlig eller diplomatisk. Jag valde ärlig. "Jag är faktiskt orolig för att du har en hjärntumör", svarade han.

H-j-ä-r-n-t-u-m-ö-r. Farväl hår, farväl arbete, farväl liv. Mycket hann passera genom mitt huvud under timmarna som gick till han ringde och berättade att provsvaren var okej. Men att jag inte skulle pusta ut, utan bege mig så fort jag bara kunde till akuten och akutröntga huvudet. Dom väntade på mig där redan. Panik. Panik i hela
kroppen.

Jag åkte ändå inte på en gång, väntade på att mitt <3 skulle hinna hem så han kunde följa med mig. Hålla handen, pussa mig på pannan och säga att allt blir bra. Väl där fick jag komma in på en gång, en stor läskig apparat surrade otäckt och sköterskorna drog fram vagnen med nålar. Ytterligare en nål i armen. Ve och fasa, jag hatar nålar. Mår illa av bara tanken på att bli stucken.

En deciliter kontrastvätska och en hel del koksalt senare spändes jag fast och skjutsades in i den surrande maskinen. Inombords skrek jag av panik. Skulle jag verkligen få se bevis nu för läkarens fasa?

Ytterligare väntan i ett kalt och kallt väntrum, ensam med mitt <3. Det snurrade mycket i huvudet. Kroppen kändes konstig efter all kontrastvätska och paniken växte inom mig. Sen kom det en sjukskötare(?) och tog mig med in tillbaka till skallröntgenrummet. Han satte sig ner och bad om att få min arm, tog ut nålen som satt hårt fasttejpad i mitt armveck. Sen sa han det.

"Vi brukar inte delge patienterna några resultat här." Panik.
"Men jag förstår att det här är väldigt viktigt för dig" Ännu mer panik.
"Det är ju fredagkväll, du har haft mycket att fundera på idag va?" Gråten växte i halsen.

"Men du kan vara lugn, vi såg ingenting på bilderna." T-A-C-K GUD.

Det här vädret knäcker mig totalt. Grått och regn, fy fan.
November, när jag var liten var det snö och kallt i november. Inte regn&rusk! Det var nog bättre förr ändå.

Har inga nattskift den här veckan, men det betyder ju även att jag inte har nån sovmorgon. Uppe före tuppen, vareviga dag. På fredag får jag helg, då ska det sovas! Kanske en IKEA-tripp också. Bara en svängeling på eftermiddagen, behöver en bokhylla och julsaker.

Man behöver a-l-l-t-i-d mer julsaker. Och snart är det julpyntar-tajm, tjohoooo! Måste komma ihåg att tvinga upp guben på vinden och bära ner alla julsaker innan han smiter iväg på nåt jobb långtbortistan. Nog kan jag bära ner dom själv, men han bar upp dom så då får han bära ner dom. Fair.

Idag stod Haparanda på schemat. Jag hade en ynka vagn på kroken, tåget som gick upp innan hade bara loken. Sen ställdes kvällståget in också så jag fick åka pass hem, inte helt dumt. Jag klagar inte, var en lätt sväng.

Katten har fått någon form av kattifnatt. Plockar leca-kulor från blomkrukorna och gömmer dom i soffan och i gästrummet. Frustratioooooon. Sprayade hårspray i alla krukor, det funkade. En vecka. Sen var det leca-kulor-lek igen. God damnit.

Ja då står det lördag i almenackan. I morse när jag kom på jobbet, skulle ju egentligen vara ledig fredag-måndag men jobbade extra idag, då satt min chef där framför sin dator. What? Är det fredag? Men nääe, han hade lite att stå i bara. Göra mig förvirrad sådär. Sen idag hade jag onsdag, för att avsluta med söndag vid middagstid och nu känns det som måndag. Herreje, jag blir ju helförvirrad av att jobba såna här oregelbundna skift. Men vadå egentligen, spelar det nån roll vad det är för en dag?
Alla dagar ska väl vara lika mycket värda? Varenda dag man får en en gåva sägs det ju... Detta fredagsmys-tjat driver mig till vansinne. Va fan, jag kan väl lika gärna ha tisdagsmys! Fast då jobbar jag säkert... Ja se på tusan, nattskift då med. Nåväl, hjärtat är ju ändå inte hemma så det spelar ju ingen roll.

Stackars mitt älskade hjärta får ju bara jobba och slita. Kan inte för mitt liv förstå hur inkompetent en arbetsledning kan vara? Planerar åt helvete för lite tid på alla jobb, har ingen koll på vad dom egentligen ska göra och verkar tro att dom är nån slags robotar som aldrig får vara lediga utan ska jobba dygnet runt, alla dagar i veckan. Nä, åt helvete är det. Slav-jobb det är vad det är, för inte ens lönen är inte ens i närheten av okej för att vara borta sådär mycket. Usch, jag blir bara arg när jag tänker på det.

Det vita guldet har iallafall fallit hela dagen från himlen. Finally! Bara det stannar nu då... Hoppashoppas!

Jag packade Mimmie i bilen och åkte till mormor&morfar idag för att fira morfar på farsdag, I know, två dagar för tidigt men och?

Oj vad hon skrek, MJAAAAAUUU hela vägen hem till byn. Höjde jag volymen på radion så skrek hon ännu högre. Det där med att åka bil var inte riktigt kattens pyjamas för min lilla docka...

Väl framme fick hon träffa Sally, våran bondkatt som fick flytta in hos mormor&morfar när vi flyttade från byn då vi ansåg att hon inte skulle ha gjort sig så bra i ett bostadsområde i stan. Ni skulle ha hört Mimmie när hon fick syn på Sally! Jag visste inte ens att katter kan göra såna ljud. Ett dovt ojojojojojojojojoj hördes från hennes transportbur där hon kurat ihop sig längst in i ett hörn. Stackars lilla dockan och stackars stora dockan.

Men ett sånt ljud! Helt galet. Ojojojoj.. Men roligt var det! Kanske inte för lilla katten men för oss andra. ;)

Skulle ju då ha en tredagars-ledighet nu men jag tog på mig att jobba imorrn. Ett dagsskift, en så kallad "pizzatur" står på schemat. Men det blir nog ingen pizza för min del, har hittat Nyhléns Hugossons färdigmat på ICA och den är superb! Karre och potti-sallad med råkostsallad, den är favoriten just nu. Skadar ju inte att den är närproducerad heller. Köpte polsk rostbiff från Willys i veckan, men usch blä och fy. Näe, norrländskt ska´re va! Mumsfilibabba! :)