Kalas, fika, SOCKER!!
Jaja, jag erkänner.
Jag är en sucker för socker. Det går inte att gömma sig för det, ignorera det eller bara låtsas om som att det inte finns där. Hej, jag är sockerberoende. Jajjamen!
Kalasen bara avlöser varandra dessutom, inget tråkigt med det. Sockertarmen hoppar av lycka.
Oj så lycklig jag blir efter en kaka. En chokladbit eller en bulle. Särskilt när det är dags för tant röd att hälsa på. Neka mig choklad då och se mig koka. Att det kan bli så! Att man kan bli så knäpp.
Det är ju bara socker liksom, hur svårt kan det va? Hur svårt kan det va att bli av med överskottet efter graviditeten? SKITSVÅRT när man är en sucker för socker.
Ingenting blir ju liksom bättre för att jag älskar att baka.
I surrender. Sockret, du vann.
Men ingen är sötare än mitt lilla socker, HAN är jag verkligen ett offer för. Han har hela mitt hjärta och lite till. Whatever, whenever.
Så typiskt.
Har haft en underbar helg.
Grillat, kört skoter, åkt pulka, fyllt år, solat och bara myst.
Inga måsten, ingenting. Första helgen på ja, jag vet faktiskt inte när vi hade det sist.
Vi hittade ett fint hygge på lördagen där vi grävde ner oss och småtjejerna åkte pulka med tjo och tjim, även lite gråt ibland och vädjan om att "bär mig upp...dra mig upp" men näerå, kan man åka ner så kan man gå upp. Hård värld, bara att get used to it. Redan i pulkbacken faktiskt.
Så efter en underbar helg blev det då måndag. Så typiskt.
Hundjävuln smet iväg på byn.
Jag hängde ut våra täcken på vädring och vad händer, det börjar spöregna.
Morfar skulle få komma hem men har fått magsjuka.
Snön som vi skulle ha kvar i några helger till för fler underbara skoterutflyktshelger med steka souvas och grilla parisare kanske inte ens ligger kvar nästa helg. Ska det fortsätta regna på detta vis så är det snart barmark.
Så typiskt.
Data-åldern --> Hata-åldern.
Hatar tv-företag.
Hatar telefon-företag.
Hatar mekanik man inte kan skruva till själv.
Förbannade datoriserade värld.
Förbannade datoriserade värld.
Hatar att bara ha en tv.
Hatar när mobila internet strular.
Hatar när min nya telefon inte fungerar för att Expert klantat sig och Telia vägrar hjälpa.
FUCKERS.
Ja idag är jag less. Less less less.
Måste åka in till stan imorgon och vara arg. Åker inte hem förren dom gör mig glad där på Expert. Kan alltså bli i stan ett tag.
OCH VEM I HELVETE LÄT DOM KALLA SIG FÖR EXPERT?
Det är det absolut sista dom är. Nåja, allt är inte vad det ser ut att vara. Djävligt tydligt.
Skrev jag att jag var less?
Det krävs en hel by...
Finns ett gammalt ordspråk som säger, det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.
Jag är glad över att Oskar får växa upp just här. Visst, nog finns det mindre upplysta människor i denna by med men vad gör det i stan då? Folk verkar ha sina åsikter om våran flytt, men varsågod att behålla dem. Vi är inte intresserade av det vad jag anser vara, fullkomligt onödiga åsikter. Stöd oss eller glöm oss.
Och med det sagt så undrar jag bara en grej, vart är solen idag?
Kanske i Japan, dom hade nog behövt den. Stackarna.
Underbara vårvinter.
Jag skulle kunna gå hurlångtsomhelst känns det som. Den underbara vårvintern är äntligen här och allt jag vill är att vara utomhus. Vi tog en långpromenad idag, jag och junior. Han sov gott i vagnen medans jag tog till vara på så mycket vårvinter jag bara kunde.
Efter nyvägen träffade vi en kvinna med spark och hennes hundar så vi promenerade tillsammans ett tag, hon redde ut släktskap och berättade om sina hundar.
Jag älskar livet i byn. Lugnet, öppenheten och ärligheten. Bybor man träffar på berömmer oss för att vi har gjort så fint, det dom kunnat se utifrån. De är glada över att det kommer yngre folk till byn och hoppas att vi kommer stanna här resten av våra liv. Det har inte jag tänkt. Vi bor här till pensionen, då ska vi tydligen bli särbos, jag och sambon. Han vill flytta till stugan i Tornedalen och jag till en lägenhet på Italienska kusten. Än är det några år kvar, en sisådär 39 stycken. Men alla dom åren har vi tänkt oss just detta hus i just denna by. Här är vi hemma.
Slalomskidor, strålande sol och långa härliga backar. Det drömmer jag om just nu.
Annars har jag allt jag behöver.
Inte riktigt tid...
Näe det finns inte tid. Finns inte tid att hålla en blogg vid liv. Att hålla relationer vid liv. Att hålla intressen vid liv. Det enda liv jag och K verkligen ger tid det är våran lilla ängel.
Han betyder mer än mest för oss och därför får allt annat stå tillbaka.
Jag har så smått börjat gymma igen, det är såå skönt att få den timmen på gymmet med mig själv. Bara få fokusera på bara mig och ingen annan. Skönt att låta kroppen slita och svettas igen.
Vågar inte riktigt lägga på så mycket vikt på magövningarna då det bara är 12 veckor sen läkaren skar upp mig och plockade ut vårat lilla underverk.
Fick inbjudan att gå på en föräldraträff med gruppen från föräldrautbildningen. Sitta i ring och visa upp barnen och prata förlossning, näe vet dom vad. Mycket känns fortfarande tungt och kommer nog att kännas så ett tag, jag delar det med mina nära och kära och knappt ens dom men det räcker så. För tillfället.
På torsdag ska jag äntligen få röntga och mäta mitt bäcken. Jag hoppas nästan att dom hittar nån liten förträngning som gjorde att lillhjärtat inte kunde ta sig ut. Det vore så skönt bara att få det svart på vitt, att veta att jag har ett för trångt bäcken. Då behöver jag inte ens ta diskussionen vid eventuella syskon, jag ska föda dom med kejsarsnitt. Så enkelt är det. Låt mig bara slippa bråka om det.
Ja livet har verkligen förändrats, till det bättre. Livet blir vad man gör det till. Det bästa med det liv jag lever är att det är mitt. Vi har valt att skaffa barn, jag har valt att ge mig själv till det lilla barnet och jag är stolt över det.
Han är så otroligt fin. Och han är våran.
Han betyder mer än mest för oss och därför får allt annat stå tillbaka.
Jag har så smått börjat gymma igen, det är såå skönt att få den timmen på gymmet med mig själv. Bara få fokusera på bara mig och ingen annan. Skönt att låta kroppen slita och svettas igen.
Vågar inte riktigt lägga på så mycket vikt på magövningarna då det bara är 12 veckor sen läkaren skar upp mig och plockade ut vårat lilla underverk.
Fick inbjudan att gå på en föräldraträff med gruppen från föräldrautbildningen. Sitta i ring och visa upp barnen och prata förlossning, näe vet dom vad. Mycket känns fortfarande tungt och kommer nog att kännas så ett tag, jag delar det med mina nära och kära och knappt ens dom men det räcker så. För tillfället.
På torsdag ska jag äntligen få röntga och mäta mitt bäcken. Jag hoppas nästan att dom hittar nån liten förträngning som gjorde att lillhjärtat inte kunde ta sig ut. Det vore så skönt bara att få det svart på vitt, att veta att jag har ett för trångt bäcken. Då behöver jag inte ens ta diskussionen vid eventuella syskon, jag ska föda dom med kejsarsnitt. Så enkelt är det. Låt mig bara slippa bråka om det.
Ja livet har verkligen förändrats, till det bättre. Livet blir vad man gör det till. Det bästa med det liv jag lever är att det är mitt. Vi har valt att skaffa barn, jag har valt att ge mig själv till det lilla barnet och jag är stolt över det.
Han är så otroligt fin. Och han är våran.
Kroppen skriker: trääääänaaaa..
Efter en svängom med både snabeldrake och skurmopp här hemma är huset strålande rent och blänkande igen. I ungefär en timme till, sen kommer hunden in...
Hursom, jag är svettig! Det blänker i min panna och det känns som att jag har en liten fjällbäck som rinner mellan mina bröst. Inte okej. Näe.
Jag ammar inte längre då jag sinat, jag har inte tillräckligt med mjölk så att sonen blir mätt så han får ersättning och bara snuttesuga istället. Amningen hjälpte ju till att ta bort dom flesta graviditetskilona, men det är 3kg kvar.. Ibland tillåmed 4! Ojoj...
Verkligen dags att ta sig i kragen och komma iväg på gymmet nu känner jag. Det liksom kliar i hela kroppen på mig. Och värker i ryggen. Planerade ju att börja gymma igen när jag slutat amma och det är ju typ nu. Synd bara att det kostar över 400riksdaler per månad där jag hade tänkt börja, det är många pengar när man är mammaledig! Men det är ju den enda kropp jag får så det är väl bäst att börja ta hand om den igen.
Om det bara skulle sluta storma så förbannat utomhus så jag kommer mig ut på mina 1,5timmespromenader med barnvagnen åtminstone! Det är ju lite kondition iallafall, men fan inte i höststorm tar jag med mig lilla gubben ut. Näe, jag nojar över att det ska blåsa ner i vagnen så han ska sluta andas.
Shit en sån noj-morsa jag börjat bli.
Hjärntumören var ju en bäjbis!
Ja tänka sig så det kan bli. Läkaren som för snart ett år sen vände mitt liv upp och ner för en dag då han trodde att jag hade en hjärntumör hade ju fel. Men herregud så fel han hade! Han tänkte aldrig på att gravid-testa mig, näerå. Han frågade om jag hade fast förhållande och åt preventivmedel, inte ens då han frågade om jag var gravid och jag svarade "vet inte" tänkte han till. TUR för han att kontrastvätskan inte aborterade mitt foster.
Nåväl, läkarens påstådda hjärntumör heter Oskar och blev två månader i söndags.
En liten kämpe som kom ut som 50,5cm och med en matchvikt på 3430g.
Oskar kom till världen genom ett katastrofsnitt, hans hjärtljud gick ner på 60-70 en längre tid och han stod med huvudet nedanför min svanskota men satt fast i bäckenet. Han kom inte ut. Fyra drag med sugklockan hjälpte inte, min bäjbis satt fast. Paniken i mig när dom slet iväg mig i min säng till en annan sjukhusflygel, blod överallt och utan Kristoffer vid min sida, den önskar jag inte ens min värsta ovän.
Sex minuter tog det. Sex minuter från att förlossningsläkaren tryckte på larmet till Oskar var född. Under den tiden sprang dom med mig liggandes blodig och bresandes i sängen till operation. Där stod läkare och övrig personal beredda med munskydd och handskar när jag storgråtandes, krystandes och fullständigt panikslagen rullades in.
Jag trodde min bäjbis var död. Rädda mitt barn, kom ihåg att jag sa det samtidigt som masken trycktes ner över min näsa och mun. Läkaren skar upp min buk samtidigt som jag sövdes, som sagt, inte ens min värsta ovän ska behöva uppleva det...
Efter att ha bajsat två gånger i fostervattnet, haft navelsträngen lindad ett varv runt huvudet och lungkollaps på ena lungan fick Kristoffer så träffa sin son. Jag låg i ett annat rum och syddes igen.
Detta är en kort sammanfattning av den värsta och den bästa natten i mitt liv. Natten då både jag och mitt barn hade kunnat lämna denna värld, tack och lov bor vi i Sverige och jag var på ett sjukhus där larmkedjan fungerade så det istället blev den natten jag födde en son. Oskar.
06,25 20100803. Kärlek.
Nåväl, läkarens påstådda hjärntumör heter Oskar och blev två månader i söndags.
En liten kämpe som kom ut som 50,5cm och med en matchvikt på 3430g.
Oskar kom till världen genom ett katastrofsnitt, hans hjärtljud gick ner på 60-70 en längre tid och han stod med huvudet nedanför min svanskota men satt fast i bäckenet. Han kom inte ut. Fyra drag med sugklockan hjälpte inte, min bäjbis satt fast. Paniken i mig när dom slet iväg mig i min säng till en annan sjukhusflygel, blod överallt och utan Kristoffer vid min sida, den önskar jag inte ens min värsta ovän.
Sex minuter tog det. Sex minuter från att förlossningsläkaren tryckte på larmet till Oskar var född. Under den tiden sprang dom med mig liggandes blodig och bresandes i sängen till operation. Där stod läkare och övrig personal beredda med munskydd och handskar när jag storgråtandes, krystandes och fullständigt panikslagen rullades in.
Jag trodde min bäjbis var död. Rädda mitt barn, kom ihåg att jag sa det samtidigt som masken trycktes ner över min näsa och mun. Läkaren skar upp min buk samtidigt som jag sövdes, som sagt, inte ens min värsta ovän ska behöva uppleva det...
Efter att ha bajsat två gånger i fostervattnet, haft navelsträngen lindad ett varv runt huvudet och lungkollaps på ena lungan fick Kristoffer så träffa sin son. Jag låg i ett annat rum och syddes igen.
Detta är en kort sammanfattning av den värsta och den bästa natten i mitt liv. Natten då både jag och mitt barn hade kunnat lämna denna värld, tack och lov bor vi i Sverige och jag var på ett sjukhus där larmkedjan fungerade så det istället blev den natten jag födde en son. Oskar.
06,25 20100803. Kärlek.
Tack och lov utan hjärntumör.
Har haft ont i huvudet nu i flera veckor, konstiga symptom och en växande oro för vad det kan vara. Jag brukar ju aldrig nånsin ha huvudvärk!
Så i fredags tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att näej, det kommer nog fan inte gå över av sig själv så det kanske är bäst att kontakta en läkare iallafall då. Jag är hopplöst dålig på att gå till doktorn, ligger hellre hemma under täcket och gråter i flera dagar i sträck istället och hoppas innerligt på att det ska gå över.
Men i fredags gav jag upp. Jag ringde vårdcentralen.
Efter en halvtimmes väntan på uppringning och därefter ytterligare en timmes väntan i väntrummet när jag väl fick komma dit så fick jag då träffa den där skräckinjagande personen jag allra helst undviker. Man bör ju ha lite kraft och ork för att ens orka med alla telefonsamtal och väntrumsväntan det krävs nuförtiden för att komma i kontakt med en läkare. Tragik.
Hursomhelst. Jag fick göra diverse tester, lämna ett flertal rör med blod (hemska värld, usch vad dåligt jag mår så fort dom tappar mig på blod!), pinka i en burk och sen åka hem och vänta. Det var ju en rolig väntan. Inte.
Läkaren hade ju suttit där mittemot mig bakom sitt skrivbord och frågade om han skulle vara ärlig eller diplomatisk. Jag valde ärlig. "Jag är faktiskt orolig för att du har en hjärntumör", svarade han.
H-j-ä-r-n-t-u-m-ö-r. Farväl hår, farväl arbete, farväl liv. Mycket hann passera genom mitt huvud under timmarna som gick till han ringde och berättade att provsvaren var okej. Men att jag inte skulle pusta ut, utan bege mig så fort jag bara kunde till akuten och akutröntga huvudet. Dom väntade på mig där redan. Panik. Panik i hela
kroppen.
Jag åkte ändå inte på en gång, väntade på att mitt <3 skulle hinna hem så han kunde följa med mig. Hålla handen, pussa mig på pannan och säga att allt blir bra. Väl där fick jag komma in på en gång, en stor läskig apparat surrade otäckt och sköterskorna drog fram vagnen med nålar. Ytterligare en nål i armen. Ve och fasa, jag hatar nålar. Mår illa av bara tanken på att bli stucken.
En deciliter kontrastvätska och en hel del koksalt senare spändes jag fast och skjutsades in i den surrande maskinen. Inombords skrek jag av panik. Skulle jag verkligen få se bevis nu för läkarens fasa?
Ytterligare väntan i ett kalt och kallt väntrum, ensam med mitt <3. Det snurrade mycket i huvudet. Kroppen kändes konstig efter all kontrastvätska och paniken växte inom mig. Sen kom det en sjukskötare(?) och tog mig med in tillbaka till skallröntgenrummet. Han satte sig ner och bad om att få min arm, tog ut nålen som satt hårt fasttejpad i mitt armveck. Sen sa han det.
"Vi brukar inte delge patienterna några resultat här." Panik.
"Men jag förstår att det här är väldigt viktigt för dig" Ännu mer panik.
"Det är ju fredagkväll, du har haft mycket att fundera på idag va?" Gråten växte i halsen.
"Men du kan vara lugn, vi såg ingenting på bilderna." T-A-C-K GUD.
Så i fredags tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att näej, det kommer nog fan inte gå över av sig själv så det kanske är bäst att kontakta en läkare iallafall då. Jag är hopplöst dålig på att gå till doktorn, ligger hellre hemma under täcket och gråter i flera dagar i sträck istället och hoppas innerligt på att det ska gå över.
Men i fredags gav jag upp. Jag ringde vårdcentralen.
Efter en halvtimmes väntan på uppringning och därefter ytterligare en timmes väntan i väntrummet när jag väl fick komma dit så fick jag då träffa den där skräckinjagande personen jag allra helst undviker. Man bör ju ha lite kraft och ork för att ens orka med alla telefonsamtal och väntrumsväntan det krävs nuförtiden för att komma i kontakt med en läkare. Tragik.
Hursomhelst. Jag fick göra diverse tester, lämna ett flertal rör med blod (hemska värld, usch vad dåligt jag mår så fort dom tappar mig på blod!), pinka i en burk och sen åka hem och vänta. Det var ju en rolig väntan. Inte.
Läkaren hade ju suttit där mittemot mig bakom sitt skrivbord och frågade om han skulle vara ärlig eller diplomatisk. Jag valde ärlig. "Jag är faktiskt orolig för att du har en hjärntumör", svarade han.
H-j-ä-r-n-t-u-m-ö-r. Farväl hår, farväl arbete, farväl liv. Mycket hann passera genom mitt huvud under timmarna som gick till han ringde och berättade att provsvaren var okej. Men att jag inte skulle pusta ut, utan bege mig så fort jag bara kunde till akuten och akutröntga huvudet. Dom väntade på mig där redan. Panik. Panik i hela
kroppen.
Jag åkte ändå inte på en gång, väntade på att mitt <3 skulle hinna hem så han kunde följa med mig. Hålla handen, pussa mig på pannan och säga att allt blir bra. Väl där fick jag komma in på en gång, en stor läskig apparat surrade otäckt och sköterskorna drog fram vagnen med nålar. Ytterligare en nål i armen. Ve och fasa, jag hatar nålar. Mår illa av bara tanken på att bli stucken.
En deciliter kontrastvätska och en hel del koksalt senare spändes jag fast och skjutsades in i den surrande maskinen. Inombords skrek jag av panik. Skulle jag verkligen få se bevis nu för läkarens fasa?
Ytterligare väntan i ett kalt och kallt väntrum, ensam med mitt <3. Det snurrade mycket i huvudet. Kroppen kändes konstig efter all kontrastvätska och paniken växte inom mig. Sen kom det en sjukskötare(?) och tog mig med in tillbaka till skallröntgenrummet. Han satte sig ner och bad om att få min arm, tog ut nålen som satt hårt fasttejpad i mitt armveck. Sen sa han det.
"Vi brukar inte delge patienterna några resultat här." Panik.
"Men jag förstår att det här är väldigt viktigt för dig" Ännu mer panik.
"Det är ju fredagkväll, du har haft mycket att fundera på idag va?" Gråten växte i halsen.
"Men du kan vara lugn, vi såg ingenting på bilderna." T-A-C-K GUD.
Tröööööött.
Det här vädret knäcker mig totalt. Grått och regn, fy fan.
November, när jag var liten var det snö och kallt i november. Inte regn&rusk! Det var nog bättre förr ändå.
Har inga nattskift den här veckan, men det betyder ju även att jag inte har nån sovmorgon. Uppe före tuppen, vareviga dag. På fredag får jag helg, då ska det sovas! Kanske en IKEA-tripp också. Bara en svängeling på eftermiddagen, behöver en bokhylla och julsaker.
Man behöver a-l-l-t-i-d mer julsaker. Och snart är det julpyntar-tajm, tjohoooo! Måste komma ihåg att tvinga upp guben på vinden och bära ner alla julsaker innan han smiter iväg på nåt jobb långtbortistan. Nog kan jag bära ner dom själv, men han bar upp dom så då får han bära ner dom. Fair.
Idag stod Haparanda på schemat. Jag hade en ynka vagn på kroken, tåget som gick upp innan hade bara loken. Sen ställdes kvällståget in också så jag fick åka pass hem, inte helt dumt. Jag klagar inte, var en lätt sväng.
Katten har fått någon form av kattifnatt. Plockar leca-kulor från blomkrukorna och gömmer dom i soffan och i gästrummet. Frustratioooooon. Sprayade hårspray i alla krukor, det funkade. En vecka. Sen var det leca-kulor-lek igen. God damnit.
Inte bara jag som är trött tydligen...
November, när jag var liten var det snö och kallt i november. Inte regn&rusk! Det var nog bättre förr ändå.
Har inga nattskift den här veckan, men det betyder ju även att jag inte har nån sovmorgon. Uppe före tuppen, vareviga dag. På fredag får jag helg, då ska det sovas! Kanske en IKEA-tripp också. Bara en svängeling på eftermiddagen, behöver en bokhylla och julsaker.
Man behöver a-l-l-t-i-d mer julsaker. Och snart är det julpyntar-tajm, tjohoooo! Måste komma ihåg att tvinga upp guben på vinden och bära ner alla julsaker innan han smiter iväg på nåt jobb långtbortistan. Nog kan jag bära ner dom själv, men han bar upp dom så då får han bära ner dom. Fair.
Idag stod Haparanda på schemat. Jag hade en ynka vagn på kroken, tåget som gick upp innan hade bara loken. Sen ställdes kvällståget in också så jag fick åka pass hem, inte helt dumt. Jag klagar inte, var en lätt sväng.
Katten har fått någon form av kattifnatt. Plockar leca-kulor från blomkrukorna och gömmer dom i soffan och i gästrummet. Frustratioooooon. Sprayade hårspray i alla krukor, det funkade. En vecka. Sen var det leca-kulor-lek igen. God damnit.
Inte bara jag som är trött tydligen...
Börjar tröttna nu på allt tjat om denna pigflu.
Jag blev sjuk av att lukta på en Fanta Mango.
Fick åka ambulans när jag fick i mig småsmå spår av pistagenöt.
Tungan svällde när jag är inne i en blomaffär för länge, likväl som när jag åt en donut.
Så näej.
Jag ska inte vaccinera mig, så fan heller.
Lördag, fast känns inte så.
Ja då står det lördag i almenackan. I morse när jag kom på jobbet, skulle ju egentligen vara ledig fredag-måndag men jobbade extra idag, då satt min chef där framför sin dator. What? Är det fredag? Men nääe, han hade lite att stå i bara. Göra mig förvirrad sådär. Sen idag hade jag onsdag, för att avsluta med söndag vid middagstid och nu känns det som måndag. Herreje, jag blir ju helförvirrad av att jobba såna här oregelbundna skift. Men vadå egentligen, spelar det nån roll vad det är för en dag?
Alla dagar ska väl vara lika mycket värda? Varenda dag man får en en gåva sägs det ju... Detta fredagsmys-tjat driver mig till vansinne. Va fan, jag kan väl lika gärna ha tisdagsmys! Fast då jobbar jag säkert... Ja se på tusan, nattskift då med. Nåväl, hjärtat är ju ändå inte hemma så det spelar ju ingen roll.
Stackars mitt älskade hjärta får ju bara jobba och slita. Kan inte för mitt liv förstå hur inkompetent en arbetsledning kan vara? Planerar åt helvete för lite tid på alla jobb, har ingen koll på vad dom egentligen ska göra och verkar tro att dom är nån slags robotar som aldrig får vara lediga utan ska jobba dygnet runt, alla dagar i veckan. Nä, åt helvete är det. Slav-jobb det är vad det är, för inte ens lönen är inte ens i närheten av okej för att vara borta sådär mycket. Usch, jag blir bara arg när jag tänker på det.
Det vita guldet har iallafall fallit hela dagen från himlen. Finally! Bara det stannar nu då... Hoppashoppas!
Alla dagar ska väl vara lika mycket värda? Varenda dag man får en en gåva sägs det ju... Detta fredagsmys-tjat driver mig till vansinne. Va fan, jag kan väl lika gärna ha tisdagsmys! Fast då jobbar jag säkert... Ja se på tusan, nattskift då med. Nåväl, hjärtat är ju ändå inte hemma så det spelar ju ingen roll.
Stackars mitt älskade hjärta får ju bara jobba och slita. Kan inte för mitt liv förstå hur inkompetent en arbetsledning kan vara? Planerar åt helvete för lite tid på alla jobb, har ingen koll på vad dom egentligen ska göra och verkar tro att dom är nån slags robotar som aldrig får vara lediga utan ska jobba dygnet runt, alla dagar i veckan. Nä, åt helvete är det. Slav-jobb det är vad det är, för inte ens lönen är inte ens i närheten av okej för att vara borta sådär mycket. Usch, jag blir bara arg när jag tänker på det.
Det vita guldet har iallafall fallit hela dagen från himlen. Finally! Bara det stannar nu då... Hoppashoppas!
Katten säger ojojojoj...
Jag packade Mimmie i bilen och åkte till mormor&morfar idag för att fira morfar på farsdag, I know, två dagar för tidigt men och?
Oj vad hon skrek, MJAAAAAUUU hela vägen hem till byn. Höjde jag volymen på radion så skrek hon ännu högre. Det där med att åka bil var inte riktigt kattens pyjamas för min lilla docka...
Väl framme fick hon träffa Sally, våran bondkatt som fick flytta in hos mormor&morfar när vi flyttade från byn då vi ansåg att hon inte skulle ha gjort sig så bra i ett bostadsområde i stan. Ni skulle ha hört Mimmie när hon fick syn på Sally! Jag visste inte ens att katter kan göra såna ljud. Ett dovt ojojojojojojojojoj hördes från hennes transportbur där hon kurat ihop sig längst in i ett hörn. Stackars lilla dockan och stackars stora dockan.
Men ett sånt ljud! Helt galet. Ojojojoj.. Men roligt var det! Kanske inte för lilla katten men för oss andra. ;)
Skulle ju då ha en tredagars-ledighet nu men jag tog på mig att jobba imorrn. Ett dagsskift, en så kallad "pizzatur" står på schemat. Men det blir nog ingen pizza för min del, har hittat Nyhléns Hugossons färdigmat på ICA och den är superb! Karre och potti-sallad med råkostsallad, den är favoriten just nu. Skadar ju inte att den är närproducerad heller. Köpte polsk rostbiff från Willys i veckan, men usch blä och fy. Näe, norrländskt ska´re va! Mumsfilibabba! :)
Oj vad hon skrek, MJAAAAAUUU hela vägen hem till byn. Höjde jag volymen på radion så skrek hon ännu högre. Det där med att åka bil var inte riktigt kattens pyjamas för min lilla docka...
Väl framme fick hon träffa Sally, våran bondkatt som fick flytta in hos mormor&morfar när vi flyttade från byn då vi ansåg att hon inte skulle ha gjort sig så bra i ett bostadsområde i stan. Ni skulle ha hört Mimmie när hon fick syn på Sally! Jag visste inte ens att katter kan göra såna ljud. Ett dovt ojojojojojojojojoj hördes från hennes transportbur där hon kurat ihop sig längst in i ett hörn. Stackars lilla dockan och stackars stora dockan.
Men ett sånt ljud! Helt galet. Ojojojoj.. Men roligt var det! Kanske inte för lilla katten men för oss andra. ;)
Skulle ju då ha en tredagars-ledighet nu men jag tog på mig att jobba imorrn. Ett dagsskift, en så kallad "pizzatur" står på schemat. Men det blir nog ingen pizza för min del, har hittat Nyhléns Hugossons färdigmat på ICA och den är superb! Karre och potti-sallad med råkostsallad, den är favoriten just nu. Skadar ju inte att den är närproducerad heller. Köpte polsk rostbiff från Willys i veckan, men usch blä och fy. Näe, norrländskt ska´re va! Mumsfilibabba! :)
En sån där dag igen.
Dagskift-nattskift-kvällskift-dagskift.
Fy vilka tråkiga skift.
Mannen är borta och jobbar hela veckorna.
Fy vilka tråkiga veckor.
Katten och Hunden för världens liv och trotsar mig galet mycket.
Fy vilka jobbiga djurhumör.
Ingen idé att städa och göra fint för det ser lika djävligt ut så fort hunden kommer in.
Fy vilket tråkigt väder.
Sura griniga gubbar som ifrågasätter och ger en sånadär överlägsna blickar.
Fy vilka tråkiga människor.
Näe jag har en riktig skitdag idag. Hade nog gjort bäst i om jag stannade kvar i sängen, redan i gårmorse.
Ska se till att få i mig lite mat och sen iväg på jobbet igen. Bäst att surkorvarna håller sig undan, annars kanske jag exploderar. Man vet inte.
Men det känns som att det är nära nu.
Fy vilka tråkiga skift.
Mannen är borta och jobbar hela veckorna.
Fy vilka tråkiga veckor.
Katten och Hunden för världens liv och trotsar mig galet mycket.
Fy vilka jobbiga djurhumör.
Ingen idé att städa och göra fint för det ser lika djävligt ut så fort hunden kommer in.
Fy vilket tråkigt väder.
Sura griniga gubbar som ifrågasätter och ger en sånadär överlägsna blickar.
Fy vilka tråkiga människor.
Näe jag har en riktig skitdag idag. Hade nog gjort bäst i om jag stannade kvar i sängen, redan i gårmorse.
Ska se till att få i mig lite mat och sen iväg på jobbet igen. Bäst att surkorvarna håller sig undan, annars kanske jag exploderar. Man vet inte.
Men det känns som att det är nära nu.
Lgh-visning och Al Capone.
Följde med Ia idag på lgh-visning här i stan, en 2a för 695,000 i centrum. Kakelugn (oanvändbar dock...), högt i tak, djupa fönster och riktiga trägolv. Mikro-liten toalett som det gäller att man håller vikten för att ta sig in&ur, varken balkong eller fransk fejk-balkong och renoveringsbehov med sjukt repiga golv. Min rekommendation, sök vidare gumman. You´ll find better. Och billigare!
Var ut en sväng till Arcus med, Sveriges största fyndmarknad där i helgen, men fyyyy katchen vilken lång kö! Först svårt att parkera bilen sen svårt lång kö in. 40kr i entré, jag är lite allergisk mot sånt. Betala in sig för att få gå in och handla! Fy bubblish. Vi vände när vi såg längden på kön. Näe fan, inte köar vi för att få betala för att få handla på loppis. No way. Kallt var det också.
En svängeling på stan, fika på Café Fröjd. Det var annorlunda där inne, mysigt och hemtrevligt! Inte så sterilt som det har tendens att vara på fik nu för tiden. Trevlig personal och gott fika! Muy bien.
Middag orkade varken jag eller gubben laga så vi åkte till Pastabacken, eller Pastarestaurangen som det kanske egentligen heter. Jag åt Al Capone, sååå god! Pasta med oxfilé, purjolök, vitlök, champinjoner och tomater. Köttet bara smälter i munnen. Mums! Tog en bild av "Allt om mat" för att visa, lätt värt ett besök dit! :D
Nu är det lugna puckar&mögelost som gäller.
Var ut en sväng till Arcus med, Sveriges största fyndmarknad där i helgen, men fyyyy katchen vilken lång kö! Först svårt att parkera bilen sen svårt lång kö in. 40kr i entré, jag är lite allergisk mot sånt. Betala in sig för att få gå in och handla! Fy bubblish. Vi vände när vi såg längden på kön. Näe fan, inte köar vi för att få betala för att få handla på loppis. No way. Kallt var det också.
En svängeling på stan, fika på Café Fröjd. Det var annorlunda där inne, mysigt och hemtrevligt! Inte så sterilt som det har tendens att vara på fik nu för tiden. Trevlig personal och gott fika! Muy bien.
Middag orkade varken jag eller gubben laga så vi åkte till Pastabacken, eller Pastarestaurangen som det kanske egentligen heter. Jag åt Al Capone, sååå god! Pasta med oxfilé, purjolök, vitlök, champinjoner och tomater. Köttet bara smälter i munnen. Mums! Tog en bild av "Allt om mat" för att visa, lätt värt ett besök dit! :D
Nu är det lugna puckar&mögelost som gäller.
