fraknigafroken

Har haft ont i huvudet nu i flera veckor, konstiga symptom och en växande oro för vad det kan vara. Jag brukar ju aldrig nånsin ha huvudvärk!
Så i fredags tog jag mitt förnuft till fånga och insåg att näej, det kommer nog fan inte gå över av sig själv så det kanske är bäst att kontakta en läkare iallafall då. Jag är hopplöst dålig på att gå till doktorn, ligger hellre hemma under täcket och gråter i flera dagar i sträck istället och hoppas innerligt på att det ska gå över.
Men i fredags gav jag upp. Jag ringde vårdcentralen.

Efter en halvtimmes väntan på uppringning och därefter ytterligare en timmes väntan i väntrummet när jag väl fick komma dit så fick jag då träffa den där skräckinjagande personen jag allra helst undviker. Man bör ju ha lite kraft och ork för att ens orka med alla telefonsamtal och väntrumsväntan det krävs nuförtiden för att komma i kontakt med en läkare. Tragik.

Hursomhelst. Jag fick göra diverse tester, lämna ett flertal rör med blod (hemska värld, usch vad dåligt jag mår så fort dom tappar mig på blod!), pinka i en burk och sen åka hem och vänta. Det var ju en rolig väntan. Inte.

Läkaren hade ju suttit där mittemot mig bakom sitt skrivbord och frågade om han skulle vara ärlig eller diplomatisk. Jag valde ärlig. "Jag är faktiskt orolig för att du har en hjärntumör", svarade han.

H-j-ä-r-n-t-u-m-ö-r. Farväl hår, farväl arbete, farväl liv. Mycket hann passera genom mitt huvud under timmarna som gick till han ringde och berättade att provsvaren var okej. Men att jag inte skulle pusta ut, utan bege mig så fort jag bara kunde till akuten och akutröntga huvudet. Dom väntade på mig där redan. Panik. Panik i hela
kroppen.

Jag åkte ändå inte på en gång, väntade på att mitt <3 skulle hinna hem så han kunde följa med mig. Hålla handen, pussa mig på pannan och säga att allt blir bra. Väl där fick jag komma in på en gång, en stor läskig apparat surrade otäckt och sköterskorna drog fram vagnen med nålar. Ytterligare en nål i armen. Ve och fasa, jag hatar nålar. Mår illa av bara tanken på att bli stucken.

En deciliter kontrastvätska och en hel del koksalt senare spändes jag fast och skjutsades in i den surrande maskinen. Inombords skrek jag av panik. Skulle jag verkligen få se bevis nu för läkarens fasa?

Ytterligare väntan i ett kalt och kallt väntrum, ensam med mitt <3. Det snurrade mycket i huvudet. Kroppen kändes konstig efter all kontrastvätska och paniken växte inom mig. Sen kom det en sjukskötare(?) och tog mig med in tillbaka till skallröntgenrummet. Han satte sig ner och bad om att få min arm, tog ut nålen som satt hårt fasttejpad i mitt armveck. Sen sa han det.

"Vi brukar inte delge patienterna några resultat här." Panik.
"Men jag förstår att det här är väldigt viktigt för dig" Ännu mer panik.
"Det är ju fredagkväll, du har haft mycket att fundera på idag va?" Gråten växte i halsen.

"Men du kan vara lugn, vi såg ingenting på bilderna." T-A-C-K GUD.