Hopp&Förtvivlan.
Det är en underlig värld.
Jag kastas mellan hopp och förtvivlan.
Ibland vet jag varken ut eller in.
Tänk om alla visste vad droger kan ställa till med, tänk om alla visste vad som händer och hur det känns efter ruset lagt sig. Tänk om... Tänk om inte om fanns? Då hade vi haft kvar han i livet. Men han fick några fina ljusa, vackra, lyckliga och fina sista år. Jag hoppas det iallafall.
Jag vägrar tro att när människan dör så blir det bara svart. Okej att kroppen dör, men själen då? Vart tar själen vägen? Den måste finnas i en annan värld, på en annan plats. Eller så är den här. Här, mitt bland oss.
Mamma var på seans igår med Terry Evans. Jag var först väldigt skeptisk, tackade nej till biljetten då jag trodde att det bara skulle göra mig nojig. Men efter mammas inlevelsefulla och fascinerande upplevelser på seansen känner jag bara att, jag måste dit. Jag måste få se han med egna ögon och vad han kan åstadkomma. Jag vill veta om någon har något att säga till mig.
Jag vill inte vara rädd mer, jag vill inte stöta ifrån mig det mer. Men jag vet mycket mer än vad man ska. Flummigt, jag vet. Jag kan inte bestämma heller vad jag vill se som ska hända, det bara kommer till mig. Sista tiden har det varit allt för uppenbart. Nästan läskigt, så mycket jag vetat. Och så detaljerat. Jag måste få se Terry live. Lyckades få tag på biljetter till måndagens seans. Ska bli spännande.
Nu låter jag säkert skitsnöig. Men jag skriver inte blogg för någon annans skull. Jag gör det för min egen. För att jag ska få ur mig ord jag inte kan förmedla om dagarna. Min blogg fungerar som ett slags filter för mig. Orkar någon sen läsa allt mitt snöande så kul för den. Men jag bryr mig inte egentligen.
Jag vill inte göra reklam för min garderob, mitt liv eller någon graviditet som dom flesta andra bloggare ägnar inlägg efter inlägg åt. Jag vill bara skriva. Som en brevvän, fast utan svar.
Mannen är på bäverjakt, alltid finns det nåt att jaga. Tror inte att bäver blir någon hit på middagsbordet dock...
Cyklade 8km med jycken för att rensa skallen, stackarn är helt slut nu. Plågoande till matte han har, man han kommer att tacka mig till hösten när han bara studsar fram i skogen!
Nu ska jag studsa mig till sängs. Adios.
Jag kastas mellan hopp och förtvivlan.
Ibland vet jag varken ut eller in.
Tänk om alla visste vad droger kan ställa till med, tänk om alla visste vad som händer och hur det känns efter ruset lagt sig. Tänk om... Tänk om inte om fanns? Då hade vi haft kvar han i livet. Men han fick några fina ljusa, vackra, lyckliga och fina sista år. Jag hoppas det iallafall.
Jag vägrar tro att när människan dör så blir det bara svart. Okej att kroppen dör, men själen då? Vart tar själen vägen? Den måste finnas i en annan värld, på en annan plats. Eller så är den här. Här, mitt bland oss.
Mamma var på seans igår med Terry Evans. Jag var först väldigt skeptisk, tackade nej till biljetten då jag trodde att det bara skulle göra mig nojig. Men efter mammas inlevelsefulla och fascinerande upplevelser på seansen känner jag bara att, jag måste dit. Jag måste få se han med egna ögon och vad han kan åstadkomma. Jag vill veta om någon har något att säga till mig.
Jag vill inte vara rädd mer, jag vill inte stöta ifrån mig det mer. Men jag vet mycket mer än vad man ska. Flummigt, jag vet. Jag kan inte bestämma heller vad jag vill se som ska hända, det bara kommer till mig. Sista tiden har det varit allt för uppenbart. Nästan läskigt, så mycket jag vetat. Och så detaljerat. Jag måste få se Terry live. Lyckades få tag på biljetter till måndagens seans. Ska bli spännande.
Nu låter jag säkert skitsnöig. Men jag skriver inte blogg för någon annans skull. Jag gör det för min egen. För att jag ska få ur mig ord jag inte kan förmedla om dagarna. Min blogg fungerar som ett slags filter för mig. Orkar någon sen läsa allt mitt snöande så kul för den. Men jag bryr mig inte egentligen.
Jag vill inte göra reklam för min garderob, mitt liv eller någon graviditet som dom flesta andra bloggare ägnar inlägg efter inlägg åt. Jag vill bara skriva. Som en brevvän, fast utan svar.
Mannen är på bäverjakt, alltid finns det nåt att jaga. Tror inte att bäver blir någon hit på middagsbordet dock...
Cyklade 8km med jycken för att rensa skallen, stackarn är helt slut nu. Plågoande till matte han har, man han kommer att tacka mig till hösten när han bara studsar fram i skogen!
Nu ska jag studsa mig till sängs. Adios.
Kommentarer
Postat av: Petra
Hej gumman, joo, jag klottrar ner lite då och då. Har blivit mycket på senaste då jag faktiskt har ork och tid att skriva. Men det går i perioder :) Jag saknar dig med, tycker vi borde ta och umgås snart faktiskt. T.om. Johan har frågat efter dig :) Är allt bra annars? Själv börjar jag jobba Kalix-Morjärv på tisdag, spårbyte som du kanske hört talas om. Vi hörs. Puss och kraam
Trackback
