fraknigafroken

Näe det finns inte tid. Finns inte tid att hålla en blogg vid liv. Att hålla relationer vid liv. Att hålla intressen vid liv. Det enda liv jag och K verkligen ger tid det är våran lilla ängel.

Han betyder mer än mest för oss och därför får allt annat stå tillbaka.

Jag har så smått börjat gymma igen, det är såå skönt att få den timmen på gymmet med mig själv. Bara få fokusera på bara mig och ingen annan. Skönt att låta kroppen slita och svettas igen.
Vågar inte riktigt lägga på så mycket vikt på magövningarna då det bara är 12 veckor sen läkaren skar upp mig och plockade ut vårat lilla underverk.

Fick inbjudan att gå på en föräldraträff med gruppen från föräldrautbildningen. Sitta i ring och visa upp barnen och prata förlossning, näe vet dom vad. Mycket känns fortfarande tungt och kommer nog att kännas så ett tag, jag delar det med mina nära och kära och knappt ens dom men det räcker så. För tillfället.

På torsdag ska jag äntligen få röntga och mäta mitt bäcken. Jag hoppas nästan att dom hittar nån liten förträngning som gjorde att lillhjärtat inte kunde ta sig ut. Det vore så skönt bara att få det svart på vitt, att veta att jag har ett för trångt bäcken. Då behöver jag inte ens ta diskussionen vid eventuella syskon, jag ska föda dom med kejsarsnitt. Så enkelt är det. Låt mig bara slippa bråka om det.

Ja livet har verkligen förändrats, till det bättre. Livet blir vad man gör det till. Det bästa med det liv jag lever är att det är mitt. Vi har valt att skaffa barn, jag har valt att ge mig själv till det lilla barnet och jag är stolt över det.
Han är så otroligt fin. Och han är våran.

Ja tänka sig så det kan bli. Läkaren som för snart ett år sen vände mitt liv upp och ner för en dag då han trodde att jag hade en hjärntumör hade ju fel. Men herregud så fel han hade! Han tänkte aldrig på att gravid-testa mig, näerå. Han frågade om jag hade fast förhållande och åt preventivmedel, inte ens då han frågade om jag var gravid och jag svarade "vet inte" tänkte han till. TUR för han att kontrastvätskan inte aborterade mitt foster.

Nåväl, läkarens påstådda hjärntumör heter Oskar och blev två månader i söndags.
En liten kämpe som kom ut som 50,5cm och med en matchvikt på 3430g.

Oskar kom till världen genom ett katastrofsnitt,  hans hjärtljud gick ner på 60-70 en längre tid och han stod med huvudet nedanför min svanskota men satt fast i bäckenet. Han kom inte ut. Fyra drag med sugklockan hjälpte inte, min bäjbis satt fast. Paniken i mig när dom slet iväg mig i min säng till en annan sjukhusflygel, blod överallt och utan Kristoffer vid min sida, den önskar jag inte ens min värsta ovän.

Sex minuter tog det. Sex minuter från att förlossningsläkaren tryckte på larmet till Oskar var född. Under den tiden sprang dom med mig liggandes blodig och bresandes i sängen till operation. Där stod läkare och övrig personal beredda med munskydd och handskar när jag storgråtandes, krystandes och fullständigt panikslagen rullades in.

Jag trodde min bäjbis var död. Rädda mitt barn, kom ihåg att jag sa det samtidigt som masken trycktes ner över min näsa och mun. Läkaren skar upp min buk samtidigt som jag sövdes, som sagt, inte ens min värsta ovän ska behöva uppleva det...

Efter att ha bajsat två gånger i fostervattnet, haft navelsträngen lindad ett varv runt huvudet och lungkollaps på ena lungan fick Kristoffer så träffa sin son. Jag låg i ett annat rum och syddes igen.

Detta är en kort sammanfattning av den värsta och den bästa natten i mitt liv. Natten då både jag och mitt barn hade kunnat lämna denna värld, tack och lov bor vi i Sverige och jag var på ett sjukhus där larmkedjan fungerade så det istället blev den natten jag födde en son. Oskar.

06,25 20100803. Kärlek.